Your Point Of View Is Medieval!

…att jag skulle ha varit på jobb kl. 7 i morse. Blev väkt av att telefonen ringde 07.09 med frågan om jag behagade komma på jobb i dag, det där extrapasset som jag hade fått just för att jag är så flink och duktig…

Som tur vad så var det snälla Tor Åge som ringde, och jag var dessutom på jobbet 07.19 redo att sätta igång. Fast jag kan inte påstå att jag var vid medvetande. Det var mer ett dvalatillstånd. Men efter ett par timmars paus mitt på dagen så gick kvällens skift bra, fastän vi höll på till 22.30.

I morgon blir det en minst lika lång dag. Ska på jobb 07.00 igen, ett par timmars paus på eftermiddagen, sen ska jag jobba under trollnatten på Hunderfossen. Jag ska stå i Trollfallet och skrämma både stora och små barn. Det ska bli kul även om det blir sent igen. Men på söndag, då får jag sova ut.

34/68/50/75/98

Fick den titeln alldeles nyss av en vän. Men det är faktiskt inte första gången. Det händer lite då och då. Den här gången var det lite oförtjänt. Sån information SKA man ha koll på. Vaddå? Jo, fick ett sms med frågan: ”Vart är det som dom serverar en pizza med hamburgare i?”

Svaret är Skellefteå och är något man bara ska ha koll på.

Å för er som inte har koll så kommer en kort uppdatering här. Calskrove - Ett skrovmål, bestående av pommes och två hamburgare med bröd, ost, sallad, ketchup, dressing och tomat, inbakat i en pizza calzone.

Jag har tyvärr inte prövat den själv ännu, men jag ger mig faan på att jag skulle klara det om jag försökte.

34/68/50/75/98

De senaste veckorna har det regnat mycket och det var ingen skillnad i dag. Det har regnat oavbrutet från morgon till kväll. Normalt sett kan man tycka att det är okej att det regnar när man ändå jobbar, men när man som jag, har nästan allt jobb utomhus, så är det inte lika roligt längre. Dessutom så sabbade regnet min perfekta jobbdag som skulle ha sträckt sig från 07.00 till 23.00. Allt var planerat in i minsta detalj, minut för minut.

Först ett extrapass på städ eftersom det fattades folk, som vanligt. Sedan vid tio så hade jag planen att stå och gassa mig i solen som badvakt. Jag hade ju förberett allt. Spännislinne, pilotbrillor och en dryg frånvarande attityd. Nu blev jag i stället permitterad efter 1 timme 45 minuter eftersom regnet vräkte ner och antalet badande gäster kunde räknas på ena handens tre fingrar. Det blev hemgång och en liten powernap innan jag var tillbaka på jobb igen till tre, den här gången för ett extrapass soptömning. Problemet var att det fortfarande regnade. För den som inte har kört sopor när det regnar så kan jag tala om att man blir blöt. Väääldigt blöt.

Väl hemma såg jag till min glädje att min rumskamrat hade förbarmat sig över och rengjort vår spis. Jag hade ju lyckats få middagen att mer eller mindre explodera, inte bra en gång utan två gånger, och täcka hela spisen med grillsås och ost- och skinksås. Glädjen blev dock kortvarig för någonstans mellan mina såsexplosioner och min rumskamrats rengöring så har den största spisplattan slutat fungera. Mer exakt så utlöser den huvudsäkringen för hela köket när man slår på den. Fördelen med att hyra en lägenhet är då att man snabbt kan lämpa över problemet på hyresvärden. Så i morgon kommer förhoppningsvis en elektriker och tittar på spisen. I bästa fall byter de ut den så att vi får en ny vilket vore bra eftersom ugnen på den vi har nu ändå inte fungerar som den ska och aldrig verkar ha gjort det. Undervärmen i den fungerar inte vilket gör att man endast kan använda grillelementen till att värma pommes frites och potatisklyftor. Som tur vad så finns det två plattor till att använda så min snälla rumskamrat hade lagat pannkakor till middag.

34/68/50/75/99

I går var jag ledig och kunde ägna dagen åt vad jag ville. En del av mig tyckte jag skulle göra något roligt och unna mig lite egentid, utan att behöva tänka på plikter och måsten eftersom jag vanligtvis jobbar sju åtta dagar i rad med en dag fri. En annan del såg de stora tvätthögarna, både den rena (som täcker nästan hela min säng) och den smutsiga (som fyller upp under hela min säng). Självklart fick jag beslutsångest och fick till slut kompromissa. En tvättmaskin med smutstvätt blev tvättad. Men jag tog faktiskt tag i den rena tvätten, sorterade och vek ALLA kläder och sorterade in i "garderoben". Min garderob föresten, den består av tre stycken hockeytrunkar som vanligtvis knölas in under sängen tillsammans med allt annat. En stor trunk för byxor, tjocktröjor och t-shirts. En för allt linne samt en lite mindre för strumpor, underkläder och träningskläder. Resten (vinterkläder och annat som inte får plats eller som inte går att kategorisera) har knölats ner i två blå Ikea-kassar och förpassats upp i en våningssäng i rummet intill. Tillfällig slutförvaring skulle det kunna kallas med tanke på hur mycket skräp som egentligen ligger där.

Efter att ha gjort det nyttiga och förnuftiga blev det lite egenvård. En sväng på gymmet med stenhård pressning och en lång varm dusch efter blev belöningen. Fast jag hade fortfarande lite dåligt samvete över några av hushållssysslorna som jag lämnat efter mig. Jag är nämligen inte helt klar med rengöringen efter förrgårdagens såsexplosion i köket. Och inte blev det bättre efter kvällens middag heller. Eftersom jag var fri men min rumskamrat jobbade sent och vi skulle på fest på kvällen så ville jag överraska med middag. Pasta med skinksås lät som en bra idé. Om det inte varit för att jag brände mig på handen så att jag spillde sås över halva spisen... igen! Naturligtvis andra halvan av spisen också. Suuuck.

Kvällen avslutades i alla fall med en trevlig avskedsfest hemma hos Line. Hon ska till Danmark och studera på "handbollshögskola" det närmsta året. Hon tror det kommer att bli kul men vi befarar mest att hon kommer komma tillbaka med ett grovt talfel och ha blivit en dålig skidåkare. Det blev i alla fall en massa "potetgull" (chips) och Singstar. Jag ägde med David Bowies "Life On Mars", nästan fyra tusen poäng mer än motståndarna vilket blev mer än dubbelt så många poäng.

34/68/50/75/99

Genomsnittsåldern på mina arbetskamrater på Hunderfossen är 17 år. Halva min ålder med andra ord. Det märks, på många olika sätt. Inte minst alla skämt om hur gammal jag är. Men man får helt enkelt bjuda på sig själv i de lägena.

I kväll var det Hunderfossen fotballturnering, en blodigt allvarlig kamp mellan de olika avdelningarna. Trots ihärdigt propagerande för, eller ska jag säga mot, mina obefintliga bolltrixarkunskaper så blev jag mer eller mindre tvångsrekryterad till rafting/parkeringens lag. Spelorden var enkel. Grisetakle steinhart!

Vårt lag blev dock tvingat att dela sig i två olika lag då vi var så pass många. Och det fann vi oss i, med följden att det ena laget blev avbytare till det andra laget, och samma kille stod i mål för båda lagen. Det fungerade hyfsat, tills våra båda lag mötte varandra i match om tredje och fjärde plats. Men även om bara ett av lagen vann så var bägge vinnare, som man så solidariskt säger, för vi hade bästa sammanhållningen och helt klart bästa hejarklacken.

Men, i ett lag fullt med 16 till 19-åringar så var skämten om min dubbla ålder rätt mogna ändå. Eftersom vi var två svenskar i laget(en) så blev vi naturligtvis kallade för Zlatan och Henke. Fast jag var inte bra nog fotbollsspelare för att bli kallad Henke konstaterade de. De behövde helt enkelt en känd svensk som heter Jesper att jämföra mig med. Valet föll på Jesper Odelberg. Ett ganska moget val ändå tycker jag. Ja menar, hur många norska ungdomar i den åldern har koll på en cp-skadad rullstolsburen artist och stå upp-komiker? Eller, det kan förklaras med att Jesper har gjort en serie inslag i ett norskt satiriskt humorprogram, Rikets Røst, i norsk tv.

Jag tycker i alla fall det var rätt smickrande att bli jämförd med denne självutlämnande, elake, träffsäkre, utmanade komiker, som sin vassa tunga till trots visade stor värme och kärlek för de svaga och utsatta. Jag gillar Jesper Odelberg skarpt.

Nu var det väl kanske inte just det som de här ungdomarna tänkte på, mer att han sitter i rullstol och har rätt taskig motorik. Men det kan jag bjuda på. De höll till slut med om att även farfar kan kicka fotboll. Lite i alla fall.

Nej nu tar jag natta. I morgon ska se till att få till stånd en fortsättning på fredagens bravader.

34/68/50/75/99

Lyckades spilla ut hälften av såsen till middagen över halva spisen, micron och kylskåpet så nu luktar allt hickory smoked grillolja och är JÄTTEKLADDIGT!

Fråga mig inte hur jag lyckades, men ett hett tips är att inte ge sig in i diskussioner om hur stor en knäck blir om man häller dem i muffinsformar i stället för knäckformar. I alla fall inte om du står väldigt nära stekpannan på spisen.

34/68/50/75/99

Nej jag är inte Gert Fylking på Svenska Akademiens presentation av årets Nobelpristagare i litteratur. Jag har äntligen fått ett fungerande visakort… med kod! Det Norska bankväsendet är inte att leka med har jag fått erfara. Beroende på hur man ser det så har jag fått vänta sex månader på mitt visakort.

Hela historien började i vintras när jag kom till Hafjell för första gången. Efter att ha skaffat ett norskt skattenummer, vilket är ett krav om man ska jobba i Norge, så gick jag till banken för att skaffa ett lönekonto. Det visade sig dock vara svårare än jag trodde eftersom enda sättet för mig att legitimera mig på var med ett svenskt pass. Olyckligt nog hade mitt pass gått ut två månader innan min ankomst till Hafjell. Men mellan de nordiska länderna, ja till och med hela Europa, så ska man ju kunna färdas utan pass. Var det inte därför vi gick med i EU?

Nu är ju Norge inte med i EU, men vi kan ändå färdas dit utan pass, och Norska skatteetatet nöjde sig med körkort och ett folkbokföringsbevis för att ge mig ett skattekonto och rätten att jobba i Norge. Men inte banken nej. De skulle prompt ha ett pass.

Det blev med andra ord inget lönekonto för mig i vintras, så jag fick lönen utbetalad till min väns konto. Kändes nästan lite som att tigga fickpengar när jag skulle köpa något.

Väl hemma mellan jobben så skaffade jag ett nytt pass till slut och tillbaka inför sommaren så gick jag åter till banken, med nya passet i handen. Nu gick det strålande att få ett bankkonto, visakort och internetbank för att betala räkningar. Jag skulle ”bara” behöva vänta ett par dagar, max en vecka på att kort, koder och internetdosa skulle komma med posten.

Visst. Internetdosan kom. Och visakortet. Men inga koder. Så där stod jag med ett bankkonto fullt med pengar som jag inte kom åt. Eller, visst kom jag åt dem. Men inte via banken, för de hanterar minsann inte kontanter längre. Nej jag fick gå ner på Kiwi, en livsmedelsbutik, och använda bank-i-butik-tjänsten. Så jag var åter tillbaka med detta kontantsläpande hela tiden.

Nåväl, tillbaka till banken efter ett par veckor utan en skymt av några koder i brevlådan så beställer jag ett nytt visakort eftersom jag blivit uppgraderad från ett norskt skattenummer till ett riktigt Norskt personnummer.

Inga problem säger banken. Den här gången ska du få allt hem i brevlådan, för nu när du har Norskt personnummer finns du med i Folkeregisteret med rätt adress. Så till slut kom bankkoderna och pin-koden till visakortet. Men inget nytt visakort…  och självklart var det gamla visakortet inte knutet till den nya koden. Suuuck.

Ytterligare en sväng till banken senare så fick jag förklaringen på problemet, den här gången i alla fall. Eftersom jag fått nytt personnummer så kunde de inte hämta bilden från mitt gamla visakort och använda till mitt nya. Tänk om de kommit på det när jag beställde det…

Men nu så. Nu har jag äntligen fått ett fungerande visakort, med kod och personnummer och allt. Synd bara att kontot är tomt på pengar nu.

34/68/50/75/99