Politisk baksmälla.
Det är dagen efter och valresultatet känns som en svår baksmälla. Jag mår fysiskt illa. Va fan hände? Och hur kunde det ske?
Det kan konstateras i alla fall att Sverige har politiskt gått in i en ny era. Den socialdemokratiska dominansen som har varat i över 50 år har gått till ända och ett nytt, kallare och ett människoföraktande Sverige visar sitt ansikte.
Kanske borde jag ha propagerat tidigare, kanske skulle jag ha skrikit högre, kanske skulle jag ha rest hem och tagit fighten på hemmaplan, kanske skulle jag…
Det finns alltid anledning att vara självkritisk i ett sådant läge. Inte på så sätt att jag tror att jag har fel, jag är helt tillfreds med min ideologi och att den är rätt. Men uppenbarligen har motståndarna lyckats bättre med sin marknadsföring än vi och då är det tid att rannsaka sig själv. Därför tar jag nya tag med den här bloggen för att kunna skriva av mig om mina tankar och funderingar, men även för att förhoppningsvis lyckas bättre med vår marknadsföring inför nästa val.
Men först ska fienden få visa sitt rätta ansikte. Det är måndag kväll och Reinfeldt har som väntat skickat en pass till Miljöpartiet om samarbetet. Men det muntliga löften om att de inte kommer att samarbeta med rasisterna är inte värt pappret det inte är skrivet på. Moderaternas talman Per Westerberg har redan haft överläggningar med rasistledaren Jimmie Åkesson, det långt innan dammet från valdagen har lagt sig.
Fy fan för denna blåbruna röra.
Ensam är inte stark, ensam är bara ensam.
